Och vad passar då bättre än att på typiskt svenskt manér gnälla lite på sin livssituation? Nej, den är egentligen inte det minsta dålig. Jag har tak över huvudet, även om detta tak snart kommer bytas mot föräldrarnas tak. Hösten har slösats bort på en universitetskurs som inte passade mig alls. Alltid ett bra sätt att dra på sig lite skulder och försvåra framtida studier då jag inte har uppnått något alls på kursen. Framtiden kunde inte vara mer osäker just nu, och det känns minst sagt skrämmande.

Med en annan inställning hade min situation varit helt annorlunda. Jag hade varit nöjd över att ha klarat av kursen, och förmodligen läst fortsättningskursen till våren. Nu sitter jag istället här med lagom mycket ångest över att ha bränt några broar. Problemet är att jag är så jävla bekväm rent ut sagt. På något sätt har jag aldrig kämpat för något här i livet, utan alltid skjutit upp allt som ska göras… eller helst undvikit att göra det. Och när man väl har börjat på den stigen är det svårt att vika av mot den jobbiga backen som leder mot toppen.

Så vad skulle jag vilja göra, just nu? Första delen är att bli av med lägenheten, eller snarare utgifterna som hör till. Detta är på god väg, då jag har sagt upp den. Förhoppningsvis vill ”vinnaren” ha lägenheten redan i januari, så jag blir av med den fort.
Andra delen – förutsatt att jag blir av med lägenheten snart – är att åka till Norge och jobba ett par månader. Delvis för att få ihop lite pengar, men även för att lära mig hantera den ”jobbiga” vägen.

Anhalten därefter är det enda målet jag har just nu, nämligen att resa. Detta är något jag känner att jag verkligen behöver, och den egentliga anledningen till att jag har sagt upp lägenheten. Jag måste iväg från den här spiralen. Jag var så säker på att allt skulle bli så bra när jag började plugga på universitetet. Allt var på väg att lösa sig. Men nej, så skulle det inte bli.

Är det inte lustigt hur allt handlar om att ta för sig? Det viktiga är alltid att man ska vara utåtriktad och målmedveten. Är man inte det så är man en nobody. Så hur gör man för att ändra på sina egenskaper? Jag är så långt ifrån svaret man kan komma, men jag hoppas kunna ändra på mitt liv genom miljöombyte. Jag var faktiskt på väg att lyckas i och med universitetsstudierna, men några få poäng ifrån godkänt på första tentan sänkte mig totalt. Med facit i hand kan jag lugnt säga att borde ha fortsatt plugga som en dåre, och återkommit på omtentan. Istället gav jag upp.

Samma sak var det när jag tog körkortet. Kuggade på första uppkörningen på grund av nervositet, blev totalt nedslagen och körde inte upp förrän ett år senare. Hur dum får man vara? Varför inte bara köra upp igen? Känslan av nederlag var för stark helt enkelt. Jag ville bara glömma misslyckandet.

”Men sluta bara ge upp då helt enkelt!” Ja, visst… Det är så lätt att tänka så. Men att faktiskt göra slag i saken och kämpa på är svårt när man inte är van vid det.

Norge måste ändra på den inställningen. Jag måste få tag i ett jobb, gärna ett jag inte trivs med, och kämpa på tills jag är klar. Sen kan jag känna segerns sötma, hoppa på flyget, och reflektera över min bedrift tills jag saknar Sverige. (Eller förmodligen tills pengarna tar slut).

Nu gäller det bara att hålla mig till de här planerna. Resa blir det oavsett vad som händer, förutom möjligtvis om jag hittar ett jobb jag verkligen trivs med – i Norge eller Sverige.

Nån som har tips på hur man enklast får jobb i Norge förresten?